Menu:

Sida 1 av 18  > >>

2015-06-22
Diskutera Ibogain med oss på Facebook

2014-10-02
Artikel i norsk tidning.

2014-06-30
Ny sida för videoklipp

Fler nyheter finns i nyhetsarkivet
Tabernanthe iboga

Berättelser

Några personer som har fått hjälp av Ibogain.se att genomgå en ibogainbehandling har ombetts att skriva ner lite bakgrundsinformation om deras missbruk och hur de upplevde behandlingen. Fler berättelserna hittar du i forumet:

Klicka här för att gå till delforumet "Berättelser"
Klicka här för att gå till delforumet "Aktuella behandlingar"

Se även videoklippen med berättelser i arkivet med videoklipp

 


"En knockout på djävulen!"


D är 33 år, hamnade i tonåren i heroinmissbruk och gick på Subutex i fem år – fram till hösten 2011, då han genomgick en ibogainbehandling hos Sara Glatt i Holland. Det här är hans berättelse.

Varför ibogain?
– Jag satt fast i ett subutexmissbruk. Jag har familj – fru och barn. Jag kände att jag måste ta mig ur det här, för min och deras skull.
År 2007 såg D tv-dokumentären Drevet, som följde en kvinna genom en ibogainbehandling i Prag. Michael Korn, grundaren till ibogain.se, medverkade också. Sedan dess har D läst mycket om ibogain på internet.
– Jag såg att det funkade för många men inte alltid. Jag tänkte att jag inte har något att förlora, att det var en chans.
D tog själv kontakt med Sara Glatt och Michael Korn, som i oktober 2011 följde med D till Saras klinik nära Amsterdam.
Vad hade du för förhoppningar och farhågor?
– Jag tror att 60 procent, minst, handlar om inställningen. Jag var övertygad om att det fungerade. Och det fungerade.
Ingen oro?
– Det är klart att tanken fanns, att hjärtat skulle kunna stanna. Men jag tänkte att hellre dör jag än lever som en slav under Subutexen som förstör för min familj. För mig var det en win win-situation. Jag hade inget att förlora.
Hur förberedde du dig?
– Sara hade sagt åt mig att dra ner på Subutexen, så jag tog sista dagen innan och inget dagen jag åkte.
D fick först fyra kapslar ibogain.
– Framåt eftermiddagen den första dagen började jag bli dålig. Avtändningen kom. Sara gav mig en kapsel till – och fem minuter senare försvann avtändningen helt. Sedan började karusellen.
D beskriver det som ”till en början en jäkligt behaglig upplevelse”.
– Jag flyger över gröna ängar, är en fluga eller fjäril, jag klappar hästar och kan kommunicera med dem, jag är uppe i vad jag tror var universum… sedan vänder det. Jag ser min fru få halsen avskuren på Nybrokajen och hennes kropp falla i vattnet som en död fisk, jag svävar in i min lägenhet, plockar upp min dotter och hennes huvud sprängs… Jag vill kliva av karusellen men den bara snurrar vidare.
D beskriver hur flödet av bilder och upplevelser förmedlar insikter.
– Jag ser min mamma, jag ser hålen i barndomen som förmodligen gjorde att jag hamnade i ett missbruk, jag ser mina egna brister som jag själv måste tänka på. Allt blev väldigt tydligt. Jag erkände för mig själv, mitt under det här ruset, att jag har ett stort bekräftelsebehov och att det är något jag måste förhålla mig till.
– Vissa syner är också sådant som jag inte vill prata om. De är så starka. Det var som en hemlighet mellan mig och ibogainet, att ”Det här ska du inte berätta om för någon”.
Vad hände med karusellen?
– Den planade ut. Jag åkte som på ett rullband i skönt tempo, som i en lång korridor. Nu kan jag prata, kommunicera. Det flashar lite i ögonen men jag har inga syner. Jag åkte på det här långa bandet i nästan två dagar. Efteråt somnade jag som ett barn.
Hur lång var själva karusellen?
– Det kändes som dagar men var nog bara några timmar. Det ringde i öronen hela tiden, som ett surrande, och jag vet att jag tänkte att det där är en klocka, att när det slutar ringa så stannar karusellen. Och precis så var det.
D beskriver en osynlig men tydlig vägledning under hela den inre resan.
– Det var alltid någon som guidade mig. Ett väsen som förklarade för mig, utan röst och utan ansikte, men som gjorde att allt jag såg fick syfte och sammanhang. Det folk talar om som ”iboga-anden”.
Det fanns en tydligt andlig dimension?
– Jag har aldrig upplevt något liknande med någon annan drog, aldrig i hela mitt liv. Jag kände verkligen att jag uppnår ett högre medvetande just nu. Jag ser hur jag är som person, vad jag måste ändra på. Alla bilder, hemska som goda, fick förklaringar. Och förklaringen återgick alltid till mig. Som min fru på bron, det är ju vad jag har gjort hela tiden, dödat vårt förhållande.

Behandlingen var tuff, säger D. Både fysiskt och själsligt. Han kräktes och pinkade i en hink vid sängen, var torr i munnen, illamående och kände sig utsatt och ensam, trots att han var övervakad hela tiden.
– Varje gång det kom in i någon i rummet blev det som en lättnad i karusellen. ”Just det, jag är inte ensam. Och de vet vad jag går igenom.”
D valde att åka hem ovanligt tidigt efter behandlingen, på den tredje dagen.
– Jag kände mig så jävla stark. Första dagen var jag helt sängliggande, andra dagen var jag uppe. Vi åkte till och med in till Amsterdam och jag kunde gå omkring där. Jag kände starkt att jag ville hem. Jag hade familj, jobb, all min motivation hemma, så Sara släppte iväg mig.
När D kom hem var han utpumpad. Han säger att han var för trött för att äta och för trött för att sova.
– Jag såg det då som en bieffekt av ibogainet, men så här efteråt ser jag ju att det var en del av avtändningen. Fem år på Subutex, det vore konstigt annars. Ibogain är ingen Magic bullet. Det tar bort mitt sug och nästan hela min avtändning, men en del måste jag göra själv. Det gäller bara att trampa på. Och efter ett par tre veckor var jag som en ny människa. Jag mådde bättre än nånsin.
Hur har det här halvåret varit?
– Kanon! Jag har fått ordning på allt. Motivationen är på topp. Fast för ett par veckor sedan fick jag sömnproblem. Jag kände igen symptomen som en lättversion av avtändning – svettningar, sömnlöshet, rastlöshet – så jag ringde Sara. Hon berättade att det är många som rapporterar om att det sex månader efter behandling kan vara som att den sista skiten lämnar kroppen, i ett par dagar eller upp till en vecka. Så jag bet ihop, tänkte att ”okej, det här är sista gången i mitt liv som jag behöver känna så här”.

D tvekar inte när han sammanfattar vad ibogainet gett honom.
– Ibogainet räddade mig och min familj. Och skulle något av mina barn hamna i missbruk skulle jag inte tveka en sekund. De skulle få en behandling direkt.
Några råd till den som funderar på avgiftning med ibogain?
– Gör det! Vad har du att förlora? Det måste inte funka, men det kan funka. Du kan bara vinna. Du kan ju bli av med ditt missbruk!
Han beskriver hur ibogainet liksom raderat hans kroppsliga minnen av missbruket.
– På min sista dag i Holland kom en heroinmissbrukare som skulle få behandling. Han hade Subutex med sig och lade det på bordet, mitt framför mig, för att Sara skulle kasta det. Och jag känner ingenting. Ingenting! Jag kommer inte ens ihåg hur det är att ta Subutex. Jag kan inte associera till det. Jag har tagit 12-16 milligram Subutex dagligen i fem år – och jag känner ingenting.
Några fler effekter?
– Jag har slutat snusa lössnus och gått över till portion. Kaffe… alltså, hade det inte varit en så inrutad del av min vardag hade jag nog inte ens tänkt på det, men nu har jag lärt mig dricka det igen. Fast ungefär en halv kopp om dagen, inte som förr två eller tre. Och framför allt har människovärdet i stort, hur jag ser på andra människor, ökat i mig.
Hur då?
– Jag vet inte. På ett sätt var det bara så när jag vaknade, på ett sätt ligger det en förklaring i karusellen. Vissa saker har jag inga svar eller förklaringar till.
– Jo, och sex! För mig har sex i ett förhållande aldrig varit särskilt viktigt. Lojalitet, att ha kul tillsammans… men inte sex. Nu känner jag mig som värsta hingsten! Efter fem år där Subutexen dödat all lust så kom den tillbaka, större än nånsin. Min fru bara ”jag orkar inte mer!” och jag, efter två minuter, ”igen igen!”. Och det är fortfarande så, ha ha!
Så… bara bra saker? Inga farhågor eller varningens ord att dela med dig av?
– Nej. Sitter du fast i ett missbruk har du inget att förlora och allt att vinna. Du kan få ett möte med en av de största psykologerna jag nånsin träffat.
Iboga-anden?
– Ja. Faktiskt. Men man ska ha jävligt klart för sig att en ibogainbehandling är tuff. Det är inget man vill göra om. Det är som att stirra djävulen i vitögat. Men sedan… då bär du världen på dina axlar! Inget är omöjligt! Livet och möjligheterna bara fanns där.
D påpekar också – ”i ärlighetens namn”, säger han – att det inte finns någon bredare forskning kring ibogainets biverkningar.
– Man ska inte tro att det bara är att komma hem till guld och gröna skogar. Du ligger i ett drömlikt tillstånd i två till tre dagar, det är klart det tär. Du kan få svårt att sova, svårt att äta. Räkna med det, var beredd. Det kanske är mitt starkaste tips: Det kan vara jobbigt, men gå för fan inte tillbaka! Det blir bättre! Och vilken seger. En knockout på djävulen. Det gör en oövervinnlig.
Fast på bättre sätt än med droger, låter det som?
– Absolut. Det är äkta. Det är ju du. Det är ren och skär personlig styrka. Du har härdat ut.

D kommer på ännu ett råd han vill dela med sig av.
– För mig var det väldigt viktigt att ha dela det här med den man lever med, oavsett om det är föräldrar, en partner, syskon… Att ha någon som inte själv genomgått det här, prata om hur han eller hon tolkar det här, hur jag tolkar det… att ha någon som inte ser det som hokuspokus. För dig är det ju en verklighet. Du har varit där, nått ett högre medvetande.


"Jag vill verkligen göra det här"


I morse, måndagen den 5 mars åkte M, en 31-årig kvinna från Stockholm, till Sara Glatts ibogainklinik i Holland. Vi kommer att följa upp hur det går för henne här på hemsidan. Det här är hennes före-berättelse.

M är 31 och bor i Stockholm. Hon har tagit främst heroin i över tio år, provat tolvstegsprogrammet utan framgång och gått på Subutex och Metadon, som hon slutade med i oktober 2011.
Nu är M i ett desperat läge där hon ser få möjligheter – förutom en ibogainbehandling. För några dagar sedan mejlade hon Micke här på ibogain.se och han hjälpte henne med kontakt med Sara i Holland. Dit åkte M i morse.
- Jag är jätteglad att det gått så fort! Jag vill inte skjuta upp det, då kommer jag bara att fortsätta göra det. Jag är för ung för att kasta in handduken och vara tacksam över att få Metadon varje dag. Jag vill vara helt drogfri. Jag hoppas att jag inte ens vill ha cigaretter mer.
Var är du idag, ger drogerna dig någon glädje?
- Absolut inte. Det var länge sedan. Jag bara ligger på soffan, gör ingenting. Det handlar bara om att se till att ta det, så att jag inte blir sjuk. Jag blir nästan avundsjuk på gamla tanter, kan tänka att ”de har i alla fall inte så långt kvar”. Jag vill inte leva så.
M säger att hon, förutom sitt missbruk, är frisk och ”mår förvånansvärt bra”. Hon menar att de flesta av hennes problem i livet – framför allt att hennes son är omhändertagen och bor i fosterfamilj – är relaterade till hennes missbruk.
Vad hoppas du behandlingen ska ge dig?
- Jag har inga förhoppningar om att jag ska komma hem och alla mina problem ska vara borta. Men jag tror att jag med det här och med drogfrihet, lättare kan ta fram mina verktyg för att hantera mina problem och ställa saker till rätta.
- Sedan är det ju självklart så att om jag åker hem och fortsätter umgås med narkomaner, så kommer jag att bli narkoman igen. Men det är inte så jag ser att det ska bli.
Som en förberedelse för att kunna börja leva ett annat liv efter behandlingen, har M bytt mobilnummer. Hon flyttar också snart till en annan, mindre drogtät, del av Stockholm.
Du blir borta fem dagar. Vad tror du om dag ett hemma?
- Ja… den känns lite jobbig. Inte så att jag tror att jag ska hamna i missbruk igen, men… Jag tror att jag kanske går och tränar då. Tröttar ut mig totalt.
Så här precis före avresan har M många och blandade känslor.
- Det är klart jag är rädd. Men jag kommer ju att vara övervakad och lämnas inte utan tillsyn. Jag vill verkligen göra det här. Det är dags att gå i en annan riktning nu. I stället för högervänster, högervänster – rakt fram. Jag tror att det här kommer att funka. Det känns så!

Vi följer upp hur det går för M, så snart det är läge för det.


"Jag har vänt på många saker i mitt liv"


Berättat av signaturen "OKS" på forumet Magiska molekyler, 10 juli 2011:

Jag åkte till Wales förra året och tog iboga. Jag var nybliven singel och jag mådde otroligt dåligt, jag hade konstant ångest från sekunden jag vaknade tills jag somnade. Jag fick för mig att ta tillfället i akt och ta iboga så fort som möjligt för att se om det kunde hjälpa något. Jag fick kontakt med en snubbe i Wales som ordnade ibogaceremonier, han har varit heroinberoende men genom iboga har han blivit fri från skräpet och idag är det hans arbete. Han reser runt och ordnar ayahuasca/cambo/ibogaceremonier i europa.
Viktigt att poängtera är att han inte tar emot narkomaner, han har inte resurser att ge dom den behandling som dom behöver tyvärr.
Efter att ha snackat en del med honom på Skype var det dags för avfärd, jag flög över havet och landade i Bristol, tog tåget till Wales och taxi hem till honom. Han körde mig till stället där vi skulle ta ibogat dagen efter, hungrig som ett spöke gick jag och la mig i en stor sal med insikten att nu finns det ingen återvändo. This is it!

Dagen efter väcktes jag av en gammal tant som skulle ha ett yogapass i salen, pigg som en tonåring men 60 år gammal var hon. Hon bossade runt alla och bjöd mig på té. Hon hade bestämt att jag skulle delta i yogapasset, jag hade inte mycket att säga till om så det var bara att börja apa efter hennes rörelser och försöka slappna av.
Jag var inte riktigt på humör för yoga eller något annat, nervös inför ibogatrippen som jag var, men hon valsade på och presenterade mig med namn och härkomst inför alla andra
När vi var klara med passet satte vi oss i en ring och hon snackade lite om livets problem, en i gruppen hade precis förlorat sin pappa så hon pratade om det. Hon började till och med gråta vilket var jävligt strongt gjort av henne.
Tids nog byttes folket ut, yogafolket lämnade stället och en och en kom ibogafolket. Det var mest (lägre) medelklassmänniskor där, trevliga som få var dom. Alla utom en hade erfarenheter av droger, han som inte hade erfarenheter av droger kommer jag att nämna senare för han hade en rejält svår upplevelse.

Framåt kvällen var det dags för alla att skruda om till vita kläder och alla tog ett snack med snubben som ordnade det hela ifall någon hade frågor eller så som dom ville ställa innan det inte fanns någon återvändo. I efterhand har jag förstått att jag borde ha pratat mer med honom än vad jag gjorde, men det får jag komma ihåg nästa gång istället.
Vi satte oss i en ring och fick instruktioner om vad som skulle hända under de kommande två dygnen, vi skulle först meditera 5 minuter, sen fick vi ta så mycket iboga vi kunde, morgonen efter bjöds det på frukt och kvällen efter skulle vi dansa in i det nya livet med en liten dos iboga i kroppen. Tredje dagen var allt över.
Så! Då var det äntligen dags för Den Stora Resan. Jag har varit nyfiken på iboga sen jag fick se Mickes berättelse här på MM och nu skulle jag äntligen få tillfälle att göra det.

Vi låg uppradade längs väggarna, vi var 10-15 stycken, och ledaren gick runt till oss alla med en flaska full med nedmald ibogarotbark, han doserade med en kork och instruerades oss att svälja ner ibogapulvret med kolsyrat vatten. Nästa dos kom en halvtimme senare och därefter fick alla så mycket dom kunde ta varje timme.
Inom en halvtimme började jag känna av de första effekterna, de klassiska surrande ljudet infann sig, då var jag säker på att det var på riktigt. Efter andra dosen låg alla tysta och andades, kände effekten flyta in och vänta på att universums portar slogs upp inför dom. Jag fnittrade lite lätt och tänkte på farmor och farfar, jag har inget minne av att jag tänkte på något specifikt, allt jag minns var fnitter och farmor och farfar vilket var märkligt. Jag kunde inte koppla skrattet till något specifikt. Allt eftersom tiden gick dök jag djupare och djupare in i ibogavärlden, tids nog blev jag våldsamt illamående och började spy, hårt. Jag spydde högljutt och rapade en massa också, jag kände att jag störde dom andra i deras resa när jag låg där och harklade mig, spottade, rapade, spydde och lät. Men tids nog fanns det inte en enda en som inte hade spytt under natten. Alla hade en varsin plastbytta som byttes ut med jämna mellanrum, ledaren gick runt med en röd pannlampa och servade alla som reste. Under natten tändes rökelse som dom viftade över oss med en uppstoppad fågelvinge.
Efter att ha spytt upp det mesta och insett att jag inte kommer att kunna ta mer iboga la jag mig tillrätta och lät ibogakraften ta över. Allt var svart och oändligt djupt, det fanns ingen mark att stå på, det fanns ingen himmel att se upp i, tid och rum existerade inte längre, allt var tomt. Limbo.
Jag hade frenetiska tankar, jag försökte förstå vad jag tänkte på men eftersom närminnet var obefintligt fastnade jag i en loop där jag försökte komma ihåg vad jag skulle komma ihåg och vad jag hade glömt och vad han hade sagt och och och... Det var förjävligt för jag kunde inte minnas någonting men ändå kämpade jag för allt i värden för att komma ihåg någonting. Jag mådde förjävligt. Jag kunde inte röra på mig, min kropp lydde inte, jag kunde inte tänka, min hjärna lydde inte, jag kunde inte må bra, mitt sinne tillät inte. Jag ville gå på toaletten men jag... Jag vågade inte säga det. Såhär i efterhand tycker jag synd om Oks när han låg där och inte vågade säga till.
Men då och där bestämde jag mig för att inte säga till.
Tomheten som infann sig gav mig en extrem form av ångest, den här känslan återkom i en mildare variant i månader efter resan.

Tids nog kunde jag somna, morgonen efter stapplade jag på benen och gjorde mina behov. Det var mitt i den där känslan av extrem ångest som jag bestämde mig för att gå på toaletten, jag låg och plågades brutalt hårt av ångesten och jag tänkte att jag måste göra någonting åt det så jag gick på toan. När jag satte mig ner på sitsen kände jag kylan mot huden och helt plötsligt var jag tillbaka på jorden. Ångesten var borta och jag kunde tömma blåsan i lugn och ro. På väg tillbaka till salen såg jag att dom hade dukat upp frukter som jag åt av. Jag satte mig i höstsolen och lät frukterna stilla min hunger och törst.
Efter frukosten gick jag och la mig igen, folk började gå upp och umgås med varandra. Jag var rejält omtumlad och mådde inte bra men det höll jag för mig själv... Dagen gick och på kvällen var det åter dags för en dos iboga så att vi kunde dansa oss tillbaka till livet tillsammans. Vi fick välja mellan rotbark eller helrotspulver, jag mådde såpass dåligt att jag tog lite helrotspulver (som är mindre potent än rotbark) under läppen och dansade loss till bwitimusiken. Vi gick runt i en cirkel timme efter timme i takt och otakt. Vi hade instrument som vi skapade en dansbar takt med för bwitimusiken är inte nådig på den punkten, jag minns att ledaren sa att vi lyssnade på "The Jimi Hendrix och Bwiti music," vad det nu betyder Trippigare musik får man leta efter, man kan inte lyssna på bwitimusik på samma sätt som västerländsk musik, det är ingen stabil takt att digga till men ändå får man en känsla av att det är rätt. Här är ett exempel: http://www.youtube.com/watch?v=zWf2amOxyCQ
En utav deltagarna, han som aldrig hade trippat förr, han hade en otroligt tydligt dålig tripp. Han kom samma kväll som jag kom dit, han låg i salen när jag gick och la mig där första natten. Vi hälsade på varandra på morgonen men vi pratade inte med varandra, jag märkte att han höll sig för sig själv och jag är inte mr social heller så jag lät honom vara. Han deltog i yogapasset och yogaledaren, stark som en oxe som hon var, drev med honom eftersom han var från Irland. Han svalde det som om det vore bitter medicin.
Under resan låg han bredvid mig, han stönade en del och spydde ohyggligt mycket. På morgonen tände dom rökelse som gjorde att han spydde stenhårt, jag blev också illamående på grund av den association som jag hade skapat till röken. Det var samma rökelse som dom hade tänt under natten så den känsla jag hade under natten infann sig i en mildare form på morgonen när dom tände rökelsen. Illamående och ångest...
Hur som haver hade den blyge Irländske mannen ingen taktkänsla heller, han gungade stelt fram och tillbaka i cirkeln och såg ut att lida hårt. Jag tyckte synd om honom. Jag fick intrycket att han bar på en hel del ångest, ännu mer än jag till och med Han var över 40 och fortfarande rädd för livet, jag vet inte varför han mådde som han gjorde, han kan ju haft en bra uppväxt och fått ångesten senare i livet, oavsett gjorde det ont att se en vuxen man agera som en vilsen 10-åring på ett disco.
Han var först att lämna stället den tredje dagen, han skulle flyga hem med ett tidigt plan. Jag stannade kvar, hjälpte till att städa och fick sedan skjuts till tågstationen så jag kunde åka in till Bristol och flyga hem. Tro fan att jag ser den irländske mannen på flygplatsen när jag kommer dit! Hans plan var inställt eller något i den stilen så han väntade på ett senare plan. Jag klurade ut detta på egen hand för jag var inte i skick att prata med honom. Han såg mig också, nickade skrämt åt mitt håll och höll sig för sig själv. Jag satt och spanade brudar och väntade på mitt plan.

Under resan hem, som tog typ 12h pga planbyte och flera timmars väntan i Bryssel, fick jag extremångest ett par gånger. Känslan är svår att beskriva och efter att ha snackat en del med en terapeut har vi ännu inte kunnat sätta ett korrekt namn på känslan. Det är inte panikångest, dödsångest eller någon annan klassisk typ av ångest. Känslan består i en känsla av limbo, luften jag andas finns inte, den är både extremt tung och extremt lätt, marken svävar i luften och inget betyder något längre. Allt tappar sin mening, inte ens döden spelar någon roll.
Minst två gånger under väntan i Bryssel kom känslan, sista gången var när jag skulle gå på planet till Stockholm, jag var på väg till kön och plötsligt lyfte jag från marken, en hemsk känsla satte sig i bröstkorgen och alla var ute efter mig. Om ni hade sett mig kan jag garantera att ni inte hade märkt något, jag började inte kuta runt eller stirra okontrollerat över allt, jag gled som vanligt och smög in på toan för jag tänkte att jag kanske kunde pissa bort det precis som jag gjorde när jag trippade. Men det gick inte. Tids nog försvann känslan och jag kunde sova en stund på planet. Jag hade varit vaken ett bra tag så det var skönt att få sova en stund.

Dagarna efter trippen var jag full av liv och energi, jag hade en massa saker för mig i hemmet och i skolan. Jag pluggade hårt inför en tenta som jag fick VG på, jag sydde om min labrock, jag planterade blommor och gjorde en massa olika annat också.
Precis innan jag åkte till Wales hade jag börjat gå i terapi, jag sa inget till min terapeut om att jag skulle åka men jag berättade för henne när jag hade kommit hem igen. Hon tog det coolt till min förvåning, idag förstår jag varför men jag trodde hon skulle skälla på mig Tillsammans med henne har jag gått till botten med min ångest som jag har haft en herrans massa år, hon säger att jag är klar med terapin nu så jag har gjort en del framsteg. Vi pratade naturligtvis om ibogatrippen och extremångesten som har kommit 10-20 gånger sedan dess, jag har förstått att om den känslan infinner sig idag behöver jag bara slappna av så löser det sig. Men i början var det tufft.

Så... Efter den här galna resan har jag vänt på många saker i mitt liv, hur mycket iboga har med saken att göra vet jag inte, jag tycker inte det är intressant heller. Det viktiga är att saker och ting är bättre nu.

/"OKS"
OKS berättelse på Magiska molekyler


 Här finns länkar till andra personers berättelser som finns spridda på Internet: